oj...
Det har hänt så mycket sen sist jag skrev så jag vet inte var jag ska börja xD Eller.. jag börjar från början!
Tisdag kväll: Jag fryser. Mäter feber. Något på 37. Mamma och pappa blir lite sura för att dom inte fattar vad som är fel med mej. Jag kollar på House. Går och lägger mej.
Onsdag: Mamma ringer till min läkare. Vi åker till sjukhuset. Jag blir röntgad och måste ta blodprov, jag får ventoline med spira flera gånger och de mäter min puls. Jag får beskedet att jag ska stanna på sjukhuset. Jag åker till avdelningen, får ett rum. Nummer 9. De sätter en kanyl i min vänstra hand. De ger mej medicin i en spruta genom kanylen. Jag har nästan 39 graders feber på kvällen. Jag sover ensam.
Torsdag: Det händer inte så mycket. Jag har inte så mycket feber. Bara något på 37. Mormor och morfar kommer och hälsar på. Vi går ner till kafeterian. Maten på sjukhuset är väldigt äcklig (det är den alltid). De ger mej dropp därför att jag inte har nån matlust. Det är nåt fel på droppräknaren, eller kanske på min kanyl, så den jävla maskinen piper hela natten. Klockan 6 ville den bara inte sluta så de tar bort droppet. Jag får en timmes sömn för klockan 7 ska jag upp för då ska de ta blodprov.
Fredag: Min lillasyster har fått feber och åkte också in till sjukhuset. Hon har lunginflammation hon också, igen. Hon kommer upp till avdelningen och jag får beskedet att vi tvingas dela rum. Vi får rum nummer 14. Ingen av oss orkar göra så mycket men det känns betydligt bättre idag än tidigare.
Lördag: Läkarna säger att jag antagligen får komma hem i morgon. De ska börja en behandling som jag måste få sen en gång per månad. Den kallas nanogamma eller nåt liknande och jag har gjort det förut i ca ett och ett halft år. Jag får medicinen i dropp under natten. Den piper precis hela tiden och jag får inte sova det minsta. Min lillasyster har dropp också och våra maskiner piper oavbrutet. När den ena slutat pipa börjar den andra.
Söndag: Utmattad med glad över att jag förmodligen får åka hem. Det är ju vad alla har sagt. Läkarna kommer. Jag får beskedet att jag får åka hem i morgon. Jag blir så besviken. Schysst stil att gå och lova att jag får komma hem idag när jag ändå inte får det.
Måndag: En fysioterapeut kommer och hälsar på. Hon berättar att jag måste gå på fysioterapi ca 1-2 gånger i veckan i fortsättningen. Jag har lust att ta livet av mej.
Jag får i alla fall åka hem och nu sitter jag här. Men jag är inte speciellt glad. Jag känner mej helt jävla värdelös som en levande nåldyna och jag orkar inte med nånting (psykiskt). Fysiskt är jag rätt återställd och ska väl till skolan på onsdag. Jag längtar veerkligen. NOOT -.-
Tisdag kväll: Jag fryser. Mäter feber. Något på 37. Mamma och pappa blir lite sura för att dom inte fattar vad som är fel med mej. Jag kollar på House. Går och lägger mej.
Onsdag: Mamma ringer till min läkare. Vi åker till sjukhuset. Jag blir röntgad och måste ta blodprov, jag får ventoline med spira flera gånger och de mäter min puls. Jag får beskedet att jag ska stanna på sjukhuset. Jag åker till avdelningen, får ett rum. Nummer 9. De sätter en kanyl i min vänstra hand. De ger mej medicin i en spruta genom kanylen. Jag har nästan 39 graders feber på kvällen. Jag sover ensam.
Torsdag: Det händer inte så mycket. Jag har inte så mycket feber. Bara något på 37. Mormor och morfar kommer och hälsar på. Vi går ner till kafeterian. Maten på sjukhuset är väldigt äcklig (det är den alltid). De ger mej dropp därför att jag inte har nån matlust. Det är nåt fel på droppräknaren, eller kanske på min kanyl, så den jävla maskinen piper hela natten. Klockan 6 ville den bara inte sluta så de tar bort droppet. Jag får en timmes sömn för klockan 7 ska jag upp för då ska de ta blodprov.
Fredag: Min lillasyster har fått feber och åkte också in till sjukhuset. Hon har lunginflammation hon också, igen. Hon kommer upp till avdelningen och jag får beskedet att vi tvingas dela rum. Vi får rum nummer 14. Ingen av oss orkar göra så mycket men det känns betydligt bättre idag än tidigare.
Lördag: Läkarna säger att jag antagligen får komma hem i morgon. De ska börja en behandling som jag måste få sen en gång per månad. Den kallas nanogamma eller nåt liknande och jag har gjort det förut i ca ett och ett halft år. Jag får medicinen i dropp under natten. Den piper precis hela tiden och jag får inte sova det minsta. Min lillasyster har dropp också och våra maskiner piper oavbrutet. När den ena slutat pipa börjar den andra.
Söndag: Utmattad med glad över att jag förmodligen får åka hem. Det är ju vad alla har sagt. Läkarna kommer. Jag får beskedet att jag får åka hem i morgon. Jag blir så besviken. Schysst stil att gå och lova att jag får komma hem idag när jag ändå inte får det.
Måndag: En fysioterapeut kommer och hälsar på. Hon berättar att jag måste gå på fysioterapi ca 1-2 gånger i veckan i fortsättningen. Jag har lust att ta livet av mej.
Jag får i alla fall åka hem och nu sitter jag här. Men jag är inte speciellt glad. Jag känner mej helt jävla värdelös som en levande nåldyna och jag orkar inte med nånting (psykiskt). Fysiskt är jag rätt återställd och ska väl till skolan på onsdag. Jag längtar veerkligen. NOOT -.-
Kommentarer
Trackback
