God morgon, typ
Jag lyckades i alla fall somna igår kväll. Utan att börja tänka på en massa spöken, vandrade vålnader och döda saker.
Idag ska jag nog inte göra nånting. Min lillasyster fick feber igen igår kväll. Mamma har åkt med henne till sjukhuset. Faan om hon hamnar in igen, gullungen!! Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom det.
När jag var mindre åkte vi runt till en massa ställen, behandlingar i Tammerfors, olika läkare, nya mediciner och en massa skit. Alla försökte komma på nya grejer, vad som kunde vara fel med mej. Och min lillsayster, som verkar ha precis samma problem. Vi åkte tillockmed till nån slags gubbe som "kunde tala med Gud". Jag låg där och han svingade nån slags snurra i ett snöre över mej för att försöka få gud att säga vad som var fel med mej. Hans utlåtande blev att "jag inte ville bli frisk tillräckligt mycket". Hah! Honom betalade vi!?? Spela roll vad jag vill, bara vi får höra vad som var fel men så tycker inte gud kanske? Det kanske var där jag slutade tro på honom.
Vi har också haft några typer hemma hos oss för att kolla jorden och sånt, ifall det skulle vara nån slags kraft eller strålning under marken som skulle göra oss sjuka.
Nu har vi inte gjort nåt sånt på jättemånga år. Alla har väl gett upp. Inga läkare som tipsar om nya behandlingar. Jag tror dom skiter i oss numera, det är ju inget kritiskt. Man är ganska självisk antagligen när man tänker att dom borde sätta sej ner och forska i det hela ordentligt, istället för vad dom än gör nu (dvs forskar om cancer, aids etc). Men det börjar bli himla uttröttande. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men tänk vad många lunginflammationer jag har haft. Tänk om det blir fler. Och fler. Och ännu fler. Tänk om mina lungor pajar och slutar fungera nån gång när jag är 32. Tänk om jag tvingas byta lungor eller lära mej andas med nån syreapparat som jag bär i en väska på ryggen. Jag vill inte. Usch.
